Vi hade en tyst minut.
På jobbet idag.
Någonting börjar gå upp för mig.
Så mycket känslor.
Lycka och samtidigt en sorgsenhet.
Jag kunde ha varit där.
I fredags.
Precis mitt i.
Just DÄR.
Hur hade jag då mått idag.
Hade jag levt.
Det är så många tankar.
Och känslor.
Någon annan förstod direkt.
Att det fanns en möjlighet.
Att jag åkt upp.
Och ville veta att jag var hemma.
Jag var ju det.
I tryggt förvar.
Men tänk om...

Jag lever.
Jag mår bra.
Tack.

//Hotnights

Den mest fejkade fasaden.
Det trasigaste hjärtat.
Det är jag.
Allt runt mig försvinner.
Jag har öppnat mitt hjärta helt.
Känner mig otillräcklig.
Vad går livet ut på egentligen.
Att hålla sig undan.
Från dem man tycker om.
Blir livet lättare då.
En del tycks tro det.
Jag är helt säker på motsatsen.
Men vem är jag att tycka något.
Vem är jag att finnas.
Låt mig få drunkna i min egen idioti.

//Hotnights

Tack du underbara fina vän.
Du ger mig perspektiv på livet.

//Hotnights

Det tog ifrån dig lyckan
Sänkte dig totalt
Du grävde dig upp
Byggde en mur
Vem är jag att riva den

Den är så himla hög
Och stadigt byggd
Ytan är hård som sten
Den la du mycket krut på
Vem är jag att riva den

Snälla släpp in mig
Öppna den iallafall lite på glänt
Låt mig få hjälpa till
Finnas där
Plocka bort sten för sten
Tillsammans fixar vi det

Men om du inte vågar
Vem är jag att riva den...

//Hotnights

Två år har gått. Sen jag gjorde en stor förändring i mitt liv. Sen jag gjorde min sleeve. Jag mådde vid den här tiden riktigt dåligt och var grön i ansiktet typ. Mycket har hänt sen dess. Väldigt mycket.
Jag mår okej och är så glad att jag gjorde det. Ett av de modigaste beslut jag tagit och vem vet hur mitt liv hade sett ut idag utan detta verktyg.
Men det är klart att, vissa saker undrar man ju lite över. Jag mår illa ibland. Lite mer än jag borde. Det ihop med dålig matlust gör ju att matintaget inte alltid blir rätt. Men jag försöker. Och det är väl det viktigaste.
Mitt blodtryck är fortfarande väldigt lågt och jag får tänka mig för i många situationer, för att förhindra att jag ska svimma. Tänker inte göra om det som hände när jag var hos J. Aldrig.
Blodsockret ligger bra. Så det kan jag utesluta helt. Skönt det iallafall.
Mitt mående. Ja det är inte ovanligt att man förändras en del. Det har hänt mycket sen dess. Den som jag länge trodde var min livskamrat, var inte det. Jag behövde slå mig fri. Det gick ganska smärtfritt. Men han är fortfarande, en av mina bästa vänner.
Och när andra kanske sviker så står han kvar där. Tack.
Livet är inte lätt. Vem har sagt att det ska vara det. Även om jag kan tycka att det borde vara dax för mig. Att få känna mig tillfreds med mitt liv. Min vardag. Men det gör jag inte. Vad är det jag vill ha. Som jag saknar. Jag vet inte. Livet leker bergodalbana med mig känns det som.
Varför ska vissa relationer vara så svåra. Antingen är man alldeles för olika. Eller lika. Eller så är man bara i helt olika stadier i livet som gör det lite svårare.
Må bra. Må dåligt. Känna lycka. Känna uppgivenhet. När ska mitt liv hitta en jämn väg att gå på. Där jag kan finna ro.

Hur många tårar finns det liksom. Det är så lätt ibland att visa upp en fasad att allt är bra. Frågar någon och man svarar att, "nej det är ganska skit". Då backar de. Av rädsla kanske. Okunskap. Ovilja att beblanda sig med den psykiska ohälsan. Men den finns där. Hos så himla många. I tusen olika skepnader. Det viktiga är att vi håller ihop. Stöttar och bryr oss.
Inte försvinner. När någon säger.
"Jag orkar inte". 
För det gör ont.


Kärlek ska inte göra ont.

//Hotnights 

Är så stolt mamma, i veckan fick min stora grabb sitt körkort. Han är så mycket mer än jag någonsin kunnat önska mig.

Vänskap. Det ä något som alltid finns där, även om föremålen kan variera. Man vill ha dem runt omkring sig, de som orkar finnas där, alltid. Både i skratt och tårar. I med och motgång. Ibland få man vara låg ibland måste man vara den som är stark och verkligen visa att man finns där. Jag har under mitt liv haft en hel del vänner. Men först nu börjar jag förstå vad vänskap handlar om.
Att våga ta plats. Våga visa vad som är viktigt för en, och bli accepterad för det. Kunna rasa ihop utan att vara rädd för att vännen inte ska finnas där. När man gått igenom många livskriser så som jag gjort, då blir allt till slut väldigt tydligt.
Vissa vänner är viktiga en period. Vissa sviker en. En del bara slutar att finnas där.

Och vissa finns alltid kvar!!!

Kärlek. Det upplevs olika för alla människor. Vi har alla olika. Behov. Viljor. Känslor.
En del vill ha allt och ger allt. Men vad spelar det för roll när man till slut blir överkörd som människa. När man måste hitta sig själv i en ny främmande värld, då marken rämnar, och hen inte var den man trodde. Det gör ont. Det tar tid.
Vissa får man försöka forma in i sin egna värld. Hitta det som betyder något tillsammans. Men när man väl gör det är man vänner för livet.

Man lär så länge man lever.
Perspektivet förändras. 
Kraven blir annorlunda.
Rädslan finns där.
Men viljan är så mycket starkare.

// Hotnights

Det enda du kan göra
Är att finnas där
När allt känns hopplöst
Får du ta en dag i taget
Om en dag blir för mycket
Får du ta en timme i taget
Och om en timme blir för mycket
Får du ta en minut i taget

Men det lät faan så mycket bättre på norska...

// Hotnights

Vänskap
Handlar om att ge och ta
Jag vill inte bara ge
Vill inte bara ta
Kanske är livet svart eller vitt
Eller båda delarna
På en gång

//Hotnights